Trasselfia

Första gången jag träffade Alle var hos en gemensam kompis. Vi pratade inte så mycket under den kvällen vad jag kommer ihåg, så i slutet av kvällen satt jag i någon annans famn. Han hade ju knappt pratat med mig (antagligen för att han var blyg dock, jag klandrar ingen. Jag pratade ju inte med honom heller...). Efter två månader i vad som verkade mer som ett distansförhållande blev jag dumpad. Då hade jag gått på gymnaiset i en vecka.

På gymnasiet träffade jag Alle igen. Eller Alle, då var han mer känd som Kron. Vi började prata allt mer i skolan och jag började bli intresserad av honom. Jag var ändå ganska osäker, såren efter förra förhållandet blödde fortfarande. Men det var bara skönt att det fanns någon, i denna nya värld full av främlingar, som visste vad jag gått igenom och som brydde sig. Det gick en månad, sen var vi ett par.

De första månaderna var jag rädd. Jag var rädd att detta bara var ett skrik på uppmärksamhet, att jag inte kommit över mitt förra förhållande än. Jag var rädd att jag inte bara lekte med mina känslor, utan även med Alles. Nu, nästa 2,5 år senare, kan jag lugnt säga att detta inte är fallet. Visst, vi har våra toppar och dalar, men det är väl så det ska vara i ett förhållande. För om man inte bråkar och "hatar" varandra ibland, hur ska man då känna hur bra det är när man har det bra?

Jaa ,men det blev dock tråkigt ganska snabbt efter att Legend of Zelda introducerades. Zelda ligger lite närmre hjärtat, och jag har faktiskt inte en aning om varför jag fastnat för just dessa spel. Det händer ju så klart att jag spelar andra spel som Metroid och Castlevania, men för eller senare återvänder jag alltid till Hyrule och Link. Dock äger favoritspelet rum i ett annat land, kallat Termina. Anledningen till att Majora's Mask är mitt favoritspel är att det är svårare att klara av. Man ska inte bara samla saker från templen, i detta fallet masker från bossarna, utan man måste leta efter saker runt om i landet, man måste göra mer än att bara springa igenom templen så fort som möjligt. På så sätt blir det lite mer av en story också.

Andra spel jag spelar är exempelvis Metroid; Other M (som ni kunnat läsa om tidigare), Mario-spel så klart (dock spelar jag inte dem så ofta) och Castlevania Judgement. Men enligt mig slår Zelda-spelen dessa med hästlängder.

Tro det eller ej, till en början var inte detta min drömhäst. Honom hittade jag några månader innan vi blev tipsade om Cosby. Den hästen var en maxad D-ponny vallack vid namn Canyon Haze, gråskimmel och ungefär 13 år tror jag han var. Jag var helt övertygad om att detta var hästen vi skulle köpa, när ägarna släpper bomben. "Och som jag sa har han ju bara en höftkula". Jag såg mina drömmar gå i kras, och det fanns inget jag kunde göra åt det. Med tårar i ögonen åkte vi tillbaka till Östergötland, jag ville inte ens titta åt en annan häst.

Ungefär två månader senare fick vi ett tips av min framtida dressyrtränare att en halvbror till deras ponny var till salu. Vi fick till och med se en fil på honom. Och jaa, en vecka senare bar det av till Gullabo för att titta på Gullabos Cosby, en sjuårig vallack som endast stått på lösdrift hela livet. När vi väl kom in i stallet möttes vi av en söt liten skogsmulle med den tjockaste man vi någonsin sett med endast två små öron framstickandes, tjock vinterpäls och en stor stjärn mitt i pannan. Han var översocial och hade glimten i ögat, jag var som förälskad.

Han var dock inte lika rolig att rida. Han var riden ungefär en vecka när vi kom, och när jag tänker tillbaka på det blir jag förbluffad över att jag inte ramlade av. Jag var van vid ett gammalt russ som inte reagerade på någonting, och nu satt jag på en sjuåring som inte blivit riden de senaste fyra åren. Jag kunde inte ens fatta galopp på honom. Vi var dock fortfarande intresserad av honom, och bestämde att han skulle stå kvar hos ägaren och komma tillbaka några månader senare, då han var lite mer riden.

Jag kommer ihåg hur besviken jag blev när mamma sa att vi skulle köpa Cosby. Varför skulle vi köpa en häst jag knappt kunde rida? Men men, två veckor senare stod han häruppe i Östergötland. Mitt i vintern köpte vi honom till råga på allt. Vi fick skotta upp ett spår i paddocken så vi kunde longera honom varje dag, och ungefär varannan dag red jag samtidigt. Men någon månad senare hände det. Vi hade ridit ut två gånger och var på väg till vår tredje runda. På den tiden fick jag hoppa upp i stallgången, då han inte stod still utomhus och fick lite smått panik varje gång man försökte. När vi skulle skritta ut ur stallet fastnade jag i stalldörren, vilket ledde till att Cosby for iväg och någon millisekund senare låg jag på backen. Efter att hästen hade fångats in och jag var uppe igen kom vi i alla fall iväg. När vi är på väg uppför en grusväg kände jag hur han började ladda. Jag bad mamma att hålla i honom, men det var för sent. En sekund senare for vi iväg i sken, och ett tiotal meter längre bort åkte jag av igen. Till råga på allt fick han sadeltvång också, så dagen efter ringde vi upp ägaren till min förra sköthäst (russet om ni kommer ihåg) och bad om hjälp. Hon stod och höll i Cosby medans mamma hoppade upp, sen brakade helvetet lös. Cosby far iväg med båda hängandes efter och stannar inte förrens mamma lyckas slänga sig av. Då beslöt vi att lämna bort honom på tillridning, och vi blev tipsade om Nina Lilja. Två dagar senare kördes Cosby iväg till Liljas, och hon som hade hjälpt mamma när Cosby fick anfall hade sagt till mamma att "vad är det för häst ni köpt till tjejen? Den där kommer hon aldrig mer rida". Så fel hon hade.

Med Nina Liljas hjälp lyckades vi komma på fötter igen och sakta men säkert började det gå bättre. Jag kommer ihåg att jag var livrädd för honom de första två åren, men när det började gå bättre och vi hittade tillbaka till varandra blev han min allra bästa vän. Sedan dess har det bara gått bättre och bättre, och nu, sex år senare, kan jag lugnt säga att han är den bästa vän jag någonsin haft. Det bandet vi har mellan oss kan ingenting bryta, och vi litar på varandra till hundra procent.

Älskade lilla ponny, om du bara visste hur mycket du betyder för mig.