Who's the one who's lost and lonley
Idag kom frågan än en gång. "När ska ni sälja Cosby då?". Det är inte själva frågan som stör mig, det är snarare sättet det sades på. Jag är van vid att det sägs på ett försiktigt sätt. Egentligen har det aldrig frågats på ett sådant hårt sätt, snarare "Hur ska ni göra sen då?", "Har ni funderat på det?" eller "Hur svårt kommer det inte vara för er? Vi vet hur det var med vår.".Men idag ställdes frågan som ett skrik på uppmärksamhet, utslängd på ett sådant hårt opersonligt sätt så att det faktiskt förstörde hela dagen för mig. "Jaha ja. och när ska ni sälja Cosby då? Oj då, var jag lite okänslig nu eller?".
Tjaa, du vet antagligen svaret själv. Det är långt ifrån alla som vet, men jag har djup ångest just inför det. Tänk om han kommer till fel person. Tänk om de behandlar honom illa. Tänk om de förstör honom så att han aldrig blir bra igen. Min ponny. Min ponny, som jag kämpat med i sex år. Min ponny, som jag spillt så mycket blod, svett och tårar för. Min ponny. Må fan ta den som ens kröker ett hårstrå på min ponny.
It feels like the end of time
like something bad is coming
You've been living in a world of lies
your see through walls are falling
You've been living in a world of lies
your see through walls are falling
It's getting hard to accept that I'm losing you
Kommentarer
Trackback
