I sank in the well of my mind, to deep ever to be found
Okej, jag vet att jag allmänt totalfailade med min lista, men fick i alla fall de mest intressanta sakerna skrivna (enligt mig iaf.). Jag funderar allvarligt på att strunta i resten. Argument nummer ett är för att det blev ett krav. Och vad leder krav till? Jo, det blir liksom inte roligt längre. I alla fall om du frågar mig.
Alla dessa krav man stöter på dagligen. Kravet att man ska ta sig till skolan, lyssna uppmärksamt hela tiden och prestera på lektionerna. Kravet att man ska orka fara iväg till stallet direkt när man kommer hem och sedan prestera där. Kravet att man ska orka sätta sig med läxorna så fort man kommer hem ifrån stallet. Kravet att man ska vara på bra humör hela tiden. Har ni hittat den röda tråden? Just det, krav.
Och som sagt, krav gör att även en så rolig sak som att gå till stallet och bara ha mysigt kräver all energi man råkar ha för tillfället, och det är bara för att orka byta kläder och ta sig ut ur huset. Stallet är det som hjälpt mig härda ut innan, och inte ens det kunde jag få ha kvar. Förbannade jävla krav!
Jag har bara sån lust att ge upp ibland. Det spelar ju ingen roll vad jag gör, det kommer alltid finnas något andra kan klaga på. "Visst, det är jättebra att du kan två tredjedelar av kursen bra, men på samma gång väger det inte alls upp det faktum att du inte är bra på den resterande tredjedelen". Logik, I don't think so.
Är det verkligen så svårt att ge lite pepp? En vänlig klapp på axeln, "the night is darkest just before the dawn"..... eller helt enkelt "man behöver inte vara bra på allt". Jag är trött på att ens försöka. För försöker jag, blir det ett krav, och vii vet ju alla vad som händer då. Jaa, man orkar inte.
The wind whispers memories of a new beginning
På ett sätt gäller detta när jag började gymnasiet. Jag bytte både stil och inställning till livet. Men för mig innebär det ändå något helt annat också.
Första gången jag träffade Alle var hos en gemensam kompis. Vi pratade inte så mycket under den kvällen vad jag kommer ihåg, så i slutet av kvällen satt jag i någon annans famn. Han hade ju knappt pratat med mig (antagligen för att han var blyg dock, jag klandrar ingen. Jag pratade ju inte med honom heller...). Efter två månader i vad som verkade mer som ett distansförhållande blev jag dumpad. Då hade jag gått på gymnaiset i en vecka.
På gymnasiet träffade jag Alle igen. Eller Alle, då var han mer känd som Kron. Vi började prata allt mer i skolan och jag började bli intresserad av honom. Jag var ändå ganska osäker, såren efter förra förhållandet blödde fortfarande. Men det var bara skönt att det fanns någon, i denna nya värld full av främlingar, som visste vad jag gått igenom och som brydde sig. Det gick en månad, sen var vi ett par.
De första månaderna var jag rädd. Jag var rädd att detta bara var ett skrik på uppmärksamhet, att jag inte kommit över mitt förra förhållande än. Jag var rädd att jag inte bara lekte med mina känslor, utan även med Alles. Nu, nästa 2,5 år senare, kan jag lugnt säga att detta inte är fallet. Visst, vi har våra toppar och dalar, men det är väl så det ska vara i ett förhållande. För om man inte bråkar och "hatar" varandra ibland, hur ska man då känna hur bra det är när man har det bra?
The wind whispers memories of epical journeys
Jag började inte spela tv-spel "på riktigt" förrens jag var elva eller tolv tror jag. Dock har jag länge tittat på när Jerry har spelat, och jag vet inte vem av oss som hade roligast. Mitt första tv-spel var Yoshi story, ett väldigt barnvänligt spel som gick ut på att man skulle äta frukt och slicka ihjäl motståndare.
Jaa ,men det blev dock tråkigt ganska snabbt efter att Legend of Zelda introducerades. Zelda ligger lite närmre hjärtat, och jag har faktiskt inte en aning om varför jag fastnat för just dessa spel. Det händer ju så klart att jag spelar andra spel som Metroid och Castlevania, men för eller senare återvänder jag alltid till Hyrule och Link. Dock äger favoritspelet rum i ett annat land, kallat Termina. Anledningen till att Majora's Mask är mitt favoritspel är att det är svårare att klara av. Man ska inte bara samla saker från templen, i detta fallet masker från bossarna, utan man måste leta efter saker runt om i landet, man måste göra mer än att bara springa igenom templen så fort som möjligt. På så sätt blir det lite mer av en story också.
Andra spel jag spelar är exempelvis Metroid; Other M (som ni kunnat läsa om tidigare), Mario-spel så klart (dock spelar jag inte dem så ofta) och Castlevania Judgement. Men enligt mig slår Zelda-spelen dessa med hästlängder.
