A prayer to a God who's deaf and blind
Idag var det en sån där dag då man ångrar att man gick upp ur sängen. Jag hade väl bara varit vaken i tre timmar innan allt gick dåligt. Idag skulle nämligen jag redovisa en matteuppgift, men när jag pratar med läraren om det säger hon att jag gjort fel på nästan hela uppgiften! Efter lagom mycket panik och hjälp från både lärare och kompisar lyckades jag dock lösa uppgiften, och redovisningen gick faktiskt över förväntan.
Sedan fick vi reda på att vår fysiklärare har bokat in en resa till Oskarshamns kärnkraftverk den 15 februari (då jag är myndig för övrigt!). Den 15 februari har jag även teori på körskolan, vilket inte är en större uppoffring när jag tänker efter. Däremot är utbildningsmässan på Norrgården en större sådan. Den missar vi så klart. När vi tog upp det var det enda svaret vi fick att "nu är det som det är". Great, vid det här laget var jag övertygad om att jag skulle stannat i sängen idag.
Ett litet positivt moment innan allt gick dåligt är att jag hunnit spela lite Majora's Mask idag! Och folk som tycker att wow är beroendeframkallade, prova att spela ett gammalt hederligt Zelda-spel!
Irriterande moment nummer sista är att hoppträningarna är inställda två veckor framöver, då de har en sjuk häst på den gården. Just hopplektionerna har jag verkligen längtat till. Jaa, nu är det inte så att jag tycker dressyr är en pest och pina, det är faktiskt riktigt kul nu när vi kommunicerar bättre, men på hoppningen är det så mycket mer än kommunikation. Det är känslan jag är ute efter, känslan av att rida mot ett hinder, att känna rytmen och se precis hur många galoppsprång det är kvar, känslan av att Cosby är med mig till 100 % (en känsla man inte har alltför ofta i dressyren tyvärr). På hoppträningen är vi ett, jag behöver bara tänka en förhållning så lyssnar han. Jag behöver bara tänka "läng dig lite" så gör han det. Jag behöver bara säga "Du skulle bara våga sticka iväg"...så gör han oftast inte det. Han har ju kul, och det vill jag inte ta ifrån honom. För gör jag det har jag ingenting kvar. Älskade ponny!
Kommentarer
Trackback
