Trasselfia

Jaa, god jul på er alla! Dagen började med att jag gick upp till stallet för att ge Cosby en julklapp. Det har blivit lite av en tradition att han får en ny grimma och två apelsiner på julafton. Joo, han älskar apelsiner. När jag tog lite julbilder på honom kom jag plötsligt på att det förhoppningsvis är sista julen vi firar tillsammans, och tårarna började rinna okontrollerbart. Missförstå mig rätt när jag skriver ”förhoppningsvis”. Jag skulle såklart ha kvar honom om jag kunde det, men eftersom jag börjar på universitetet i höst är jag rädd att jag inte kommer hinna med både häst och skola. Det är bara synd om honom om han ska behöva stå hos oss hela sitt liv när han kan komma till en ny ägare som faktiskt har tid. Cosby är en överaktiv ponny som knappt klarar av att stå tre dagar i sträck, så det fungerar inte att han står kvar här. Det känns hemskt att skriva allt det här, men det är för hans skull. och nej, han går inte i hagen med tomteluvan.

När jag sedan kom hem från stallet låg det en gosig Stina på min säng. Humöret höjdes lite grand, ibland krävs det så lite.

Näe, nu är det väl ändå dags för lite julstämning. För att lösa det på ett smidigt sätt så slänger vi in en bild på stalltomten.

Upptäckte precis att jag för inte så länge sen skrev om min 20 lock i ett inlägg. Kände då att jag blev tvungen att skriva lite om min bästa alt. Trasselfia, affliction warlock lvl 42. Här kommer svaret på den ultimata frågan om livet, universum och allt (haha 42 ^^).

Egentligen borde jag bege mig till svenskans förlorade land och grupparbetet om futurismen, men känner mig inte riktigt redo än. Vill verkligen inte, min ambitionsnivå ligger på minusskalan. Men hör här på min episka deal med mig själv; ”Gör klart svenskan så spelar vi Zelda sen”. Så vad väntar jag på?

BRB!

Japp, idag hände det. Jag och Alle hade varit i Linköping och köpt de sista julklapparna och skulle bara svänga förbi på City Gross i Mantorp innan vi åkte hem till mig igen. Vi var mitt på en liten igensnöad väg när vi mötte en bil. Alle håller ut för att vi inte ska krocka, men när han försöker styra tillbaka igen fortsätter bilen rakt fram ut i diket, helt odramatiskt. Och där satt vi då, visste inte riktigt vad vi skulle göra. Till slut ringer jag pappa, som kom och drog upp oss sen. Aja, då har vi varit med om det i alla fall.

Det är känslan jag haft de senaste veckorna, speciellt i skolsammanhang. Har haft så galet mycket att göra de senaste veckorna, och efter två år med konstant stress och prestationsångest så har jag blivit helt nollställd. Numb. Jag struntar i allt som har med skolan att göra, för det spelar ingen roll hur mycket jag än pluggar. När man pratar med mentorn om det säger hon bara; ”Jaa, men det är ju natur du har valt.”. Man ska väl inte behöva bli utbränd på gymnasiet eller? Vad kan jag säga? Det är ju ingen annan som bryr sig, så varför skulle just jag göra det?

Tillbaka till någon jag bryr mig om. Jag och Cosby tränade i Mjölby i lördags. Cosby är inte riden jättemycket de senaste då jag har varit skadad som vi vet, men vi åkte och tänkte ta det lite lugnt. Det var inget särskilt komplicerat förra gången vi var där så, en hel del basic. Den här gången var det i alla fall en jättebra övning som gjorde hästen lösgjord. Jag säger bara skänkelvikningar och serpentinbågar. En jättebra övning att ta så här innan vintervilan. Cosby kändes ganska sur i början, det blev ju plötsligt lite jobbigare, men efter kanske 15 min blev han som förbytt. Han började jobba på jättebra med bakbenen och riktigt spänsta iväg i traven. Min ponny alltså, han är för galen.