Trasselfia

Tro det eller ej, till en början var inte detta min drömhäst. Honom hittade jag några månader innan vi blev tipsade om Cosby. Den hästen var en maxad D-ponny vallack vid namn Canyon Haze, gråskimmel och ungefär 13 år tror jag han var. Jag var helt övertygad om att detta var hästen vi skulle köpa, när ägarna släpper bomben. "Och som jag sa har han ju bara en höftkula". Jag såg mina drömmar gå i kras, och det fanns inget jag kunde göra åt det. Med tårar i ögonen åkte vi tillbaka till Östergötland, jag ville inte ens titta åt en annan häst.

Ungefär två månader senare fick vi ett tips av min framtida dressyrtränare att en halvbror till deras ponny var till salu. Vi fick till och med se en fil på honom. Och jaa, en vecka senare bar det av till Gullabo för att titta på Gullabos Cosby, en sjuårig vallack som endast stått på lösdrift hela livet. När vi väl kom in i stallet möttes vi av en söt liten skogsmulle med den tjockaste man vi någonsin sett med endast två små öron framstickandes, tjock vinterpäls och en stor stjärn mitt i pannan. Han var översocial och hade glimten i ögat, jag var som förälskad.

Han var dock inte lika rolig att rida. Han var riden ungefär en vecka när vi kom, och när jag tänker tillbaka på det blir jag förbluffad över att jag inte ramlade av. Jag var van vid ett gammalt russ som inte reagerade på någonting, och nu satt jag på en sjuåring som inte blivit riden de senaste fyra åren. Jag kunde inte ens fatta galopp på honom. Vi var dock fortfarande intresserad av honom, och bestämde att han skulle stå kvar hos ägaren och komma tillbaka några månader senare, då han var lite mer riden.

Jag kommer ihåg hur besviken jag blev när mamma sa att vi skulle köpa Cosby. Varför skulle vi köpa en häst jag knappt kunde rida? Men men, två veckor senare stod han häruppe i Östergötland. Mitt i vintern köpte vi honom till råga på allt. Vi fick skotta upp ett spår i paddocken så vi kunde longera honom varje dag, och ungefär varannan dag red jag samtidigt. Men någon månad senare hände det. Vi hade ridit ut två gånger och var på väg till vår tredje runda. På den tiden fick jag hoppa upp i stallgången, då han inte stod still utomhus och fick lite smått panik varje gång man försökte. När vi skulle skritta ut ur stallet fastnade jag i stalldörren, vilket ledde till att Cosby for iväg och någon millisekund senare låg jag på backen. Efter att hästen hade fångats in och jag var uppe igen kom vi i alla fall iväg. När vi är på väg uppför en grusväg kände jag hur han började ladda. Jag bad mamma att hålla i honom, men det var för sent. En sekund senare for vi iväg i sken, och ett tiotal meter längre bort åkte jag av igen. Till råga på allt fick han sadeltvång också, så dagen efter ringde vi upp ägaren till min förra sköthäst (russet om ni kommer ihåg) och bad om hjälp. Hon stod och höll i Cosby medans mamma hoppade upp, sen brakade helvetet lös. Cosby far iväg med båda hängandes efter och stannar inte förrens mamma lyckas slänga sig av. Då beslöt vi att lämna bort honom på tillridning, och vi blev tipsade om Nina Lilja. Två dagar senare kördes Cosby iväg till Liljas, och hon som hade hjälpt mamma när Cosby fick anfall hade sagt till mamma att "vad är det för häst ni köpt till tjejen? Den där kommer hon aldrig mer rida". Så fel hon hade.

Med Nina Liljas hjälp lyckades vi komma på fötter igen och sakta men säkert började det gå bättre. Jag kommer ihåg att jag var livrädd för honom de första två åren, men när det började gå bättre och vi hittade tillbaka till varandra blev han min allra bästa vän. Sedan dess har det bara gått bättre och bättre, och nu, sex år senare, kan jag lugnt säga att han är den bästa vän jag någonsin haft. Det bandet vi har mellan oss kan ingenting bryta, och vi litar på varandra till hundra procent.

Älskade lilla ponny, om du bara visste hur mycket du betyder för mig.