Trasselfia

Första gången jag träffade Alle var hos en gemensam kompis. Vi pratade inte så mycket under den kvällen vad jag kommer ihåg, så i slutet av kvällen satt jag i någon annans famn. Han hade ju knappt pratat med mig (antagligen för att han var blyg dock, jag klandrar ingen. Jag pratade ju inte med honom heller...). Efter två månader i vad som verkade mer som ett distansförhållande blev jag dumpad. Då hade jag gått på gymnaiset i en vecka.

På gymnasiet träffade jag Alle igen. Eller Alle, då var han mer känd som Kron. Vi började prata allt mer i skolan och jag började bli intresserad av honom. Jag var ändå ganska osäker, såren efter förra förhållandet blödde fortfarande. Men det var bara skönt att det fanns någon, i denna nya värld full av främlingar, som visste vad jag gått igenom och som brydde sig. Det gick en månad, sen var vi ett par.

De första månaderna var jag rädd. Jag var rädd att detta bara var ett skrik på uppmärksamhet, att jag inte kommit över mitt förra förhållande än. Jag var rädd att jag inte bara lekte med mina känslor, utan även med Alles. Nu, nästa 2,5 år senare, kan jag lugnt säga att detta inte är fallet. Visst, vi har våra toppar och dalar, men det är väl så det ska vara i ett förhållande. För om man inte bråkar och "hatar" varandra ibland, hur ska man då känna hur bra det är när man har det bra?