Trasselfia

Skrivit ett blogginlägg för detta halvår; CHECK! Anledningen till att det tar så här lång tid mellan inläggen är för att mitt liv helt enkelt är otroligt tråkigt just nu. Det enda jag gör är att plugga, åka till Cosby och sova, och hur intressant låter det på en skala? Trodde väl det.

Oh yeah. Idag har det varit en riktigt kämpig dag. Ingenting har gått riktigt enligt planerna, och har varit allmänt trasig inför starten på universitetet (och då även nolle-p) på tisdag. Här är dagen uppdelat i stycken (hade gärna tagit dagen på detta sätt, så man kunnat stanna upp när en pärs gått över och vila upp sig lite!).

Yepp, legat i ide alltså. Men nu är jag tillbaka för en tid iaf. Tänkte starta med en mer eller mindre kort uppdatering över vad som hänt över sommaren.

Time after time I lose the game

LB

Social fobi - Just det. Fröken Fahlén har social fobi. Så pass kraftig så hon är faan nervös för att åka buss, gå till station från skolan och liknande. Muntliga skoluppgifter får henne att vilja försvinna, för varför skulle någon vara intresserad av vad hon har att säga? precis som om hennes åsikter faktiskt skulle betyda något. Yeah, dagens skämt.

Paranoia - Som vi alla älskar att mixa den sociala ångesten med. Faan, vi triggar igång tankar som "Shit, hur vet jag att han där borta inte tänker göra mig illa?". "Hur vet jag vad som kommer hända Cosby?". Jag slår vad om att Shadow står utanför sovrumsdörren. Ellernu när vi ändå är orealistiska, varför inte Ridley eller Ganondorf? Kanske till och med Jokern?

Spelmissbruk - Har de ovanstående punterna så klart resulterat i. Enligt mig har spelmissbrukare svag karaktär, losers som är missnöjda med sitt liv, och istället för att göra något åt det stänger de in sig i sitt lilla mörka rum och nördar. Ja, tror vi inte att minst hälften av dessa har ovannämnda social fobi. Vad hände i höstas? Fröken Fahlén lyfter på hatten, "Snälla losers, får jag vara med i eran klubb?", tankar på WoW ytterligare två månader och sitter där och levlar Carlotta, my backstabbing biatch. Sorry stumpan, past the point of no return.

Prestationsångest - Har jag alltid haft, både inom skolan och ridningen. Ridningen har mamma pushat fram det i, noga berättat för mig så fort hon är missnöjd med något men bara dragit förbi så fort jag gjort något bra. Aldrig nöjd, fortsätt frammåt! På något lustigt sätt flipprade det över till gymnasiet. "Shit fröken, du får inte VG bara genom att dyka upp. Nu måste vi lägga i en högre växel, och du skulle bara våga sänka dig!". Mina krav på mig själv.

Framtidsångest - Ja, jag har inte en jävla aning om hur mitt liv ser ut i höst. Endast en sak är säker, jag tycker inte om det. Är Cosby kvar? Kommer jag in på KA? Lever jag ens då? Jo, det gör jag antagligen, jag överreagerar väl bara nu. Jaa, lätt för er att säga, men det betyder bara att ni inte har en jävla aning om vad det här handlar om.

Projektarbete. Retoriktal. Rapporter. Matteuppgifter. Detta är vad halva dagen spenderats på (WoW inkluderat, men då låter jag inte lika duktig). Resten har gått åt till stallet. Träningen imorse gick super! Han var så fin, bara föll in i handen på mig redan vid uppvärmningen. Har ridit både skänleövikningar, öppnor och slutor på mjuk, smidig häst. Love it. Och så fick jag äntligen ett (enligt mig just nu) bra tips om hur vi ska göra med Cosby. "om ni tvekar så mycket, sälj honom inte då. Vänta ett tag.". Det lutar faktiskt mot det just nu. Vi väntar och ser.

Idag kom frågan än en gång. "När ska ni sälja Cosby då?". Det är inte själva frågan som stör mig, det är snarare sättet det sades på. Jag är van vid att det sägs på ett försiktigt sätt. Egentligen har det aldrig frågats på ett sådant hårt sätt, snarare "Hur ska ni göra sen då?", "Har ni funderat på det?" eller "Hur svårt kommer det inte vara för er? Vi vet hur det var med vår.".Men idag ställdes frågan som ett skrik på uppmärksamhet, utslängd på ett sådant hårt opersonligt sätt så att det faktiskt förstörde hela dagen för mig. "Jaha ja. och när ska ni sälja Cosby då? Oj då, var jag lite okänslig nu eller?".

Jag har världens finaste häst. Ursäkta skrytet, men han är helt underbar. Dagens hoppträning gick hur bra som helst. Han var precis tillräckligt känslig för hjälperna, samtidigt som han var ivrig mot hindret. På slutet hoppade vi en bana med LA-stuk, höjden låg från 90-110 cm. Eftersom det blåste s¨mycket ikväll var han lite lätt skrämd, sådär som bara Gullabo-pojkar kan vara, men det var bara att smacka lite när han vinglade som mest så rätade han upp sig, längde sig lite och hoppar av lite utifrån sådär som han älskar. Älskade lilla hjärtat, han tycker verkligen det är roligt.

Joo, jag lever. Ett tag kändes det faktiskt som om jag inte gjorde det, men nu är det på väg uppåt. Det som har hänt sen senast jag skrev något här är att jag har fallit och slagit i botten. En gammal depression tog ny sats och allmän paranoia har härskat i mitt sinne. Men nu är jag förhoppningsvis på väg upp igen, tror tyvärr det är lite väl tidigt att säga det nu. Men men, vi kämpar på.

Okej, jag vet att jag allmänt totalfailade med min lista, men fick i alla fall de mest intressanta sakerna skrivna (enligt mig iaf.). Jag funderar allvarligt på att strunta i resten. Argument nummer ett är för att det blev ett krav. Och vad leder krav till? Jo, det blir liksom inte roligt längre. I alla fall om du frågar mig.

På ett sätt gäller detta när jag började gymnasiet. Jag bytte både stil och inställning till livet. Men för mig innebär det ändå något helt annat också.

Jag började inte spela tv-spel "på riktigt" förrens jag var elva eller tolv tror jag. Dock har jag länge tittat på när Jerry har spelat, och jag vet inte vem av oss som hade roligast. Mitt första tv-spel var Yoshi story, ett väldigt barnvänligt spel som gick ut på att man skulle äta frukt och slicka ihjäl motståndare.